|
|
Recensioner av några av Jorn´s skivor
Har du egna recensioner du vill publicera här, skicka
till
roy.alfredsson@telia.com
- Jorn
- Live in America (2007)
Kanon helt enkelt. Finns låtar
jag hellre hört än ett trummsolo eller gitarrsolo men...
4 ++++ (av Roy Alfredsson
- Allen/Lande
- The Revenge (2007)
Det börjar bra, Jorns "power
scream" i första låten bådar gott. Tyvärr blir
fortsättningen inget vidare. Det blir inte mycket till "revenge" då musiken låter ganska
likt The Battle. Hade önskat något annat än "lättlyssnad" hårdrockpop. Jorn står inte att känna igen och jag antar att
det beror på att de bägge sångarna har fått färdigskriven
musik till sig utan möjlighet att utveckla låtarna i "sin"
riktning. Russel Allen låter bättre än på The Battle (I will
Follow you är riktigt bra plattans bästa spår) så det får väl anses som en
revansch. Lite besviken blir jag allt på att Jorn, som har
så mycket att ge, inte tar/får mer utrymme. Låten Master of Sorrow
är enda undantaget. Måste också
tillägga: Gitarrsolon av modellen "jag kan lira hur snabbt
och krångligt som helst" tröttnade jag på 1986. Skärpning !!
Lyssna och kolla vad ni tycker själva...samples
här
Tre +++ (Av Roy Alfredsson)
- Jorn
- Unlocking the Past (2007)
Svårt att recensera en
coverplatta. Mycket hänger på om man hört originalet. Jorn är inte rädd att ge sig på giganterna (Burn, Kill the King, Perfect Strangers)
och visst låter det bra. Rösten, kraften, omfånget och
känslan är "Jorn" som bara han kan. Tyvärr fattas det något
en coverplatta bör ha och det är egna tolkningar av låtarna.
Förutom några få arr framförs låtarna likt orginalen. Att sjunga Kill the king
som R J Dio klarar väl bara
Jorn numera men varför? Det låter lite som "jag kan"
istället för "såhär kan man också göra låten"
Bästa spåren är On and on (MSG) och Letters From Earth
(Black Sabbath). Kan ha att göra med att jag inte hört
orginalen...ja, ni fattar vart jag vill komma...Plattan är en parentes i Jorns karriär och nu hoppas jag på
en stark uppföljare till "The Duke"
Tre + + +.
(av Roy Alfredsson)
(Not: Efter att ha lyssnat mer måste jag erkänna att plattan
växer, som en Jornskiva brukar.
Betyget höjs till 4 +++)
- Jorn
- The Duke
(2006)
The Duke är Jorn´s tveklöst bästa solo
cd. Inte en enda svag låt denna gång.Ganska enkel och rak hårdrock med
mycket starka melodier. Han har inte bara en fantastisk
röst, han är en suverän musiker, som dessutom kan skriva
bra låtar. Jorn har en unik förmåga att förnya sig och
rösten, som man inte kan få nog av, får nytt liv i varje
låt.
The Duke är kraftfull och mogen hårdrock för oss som växt upp med
Whitesnake, Thin Lizzy, Rainbow mm.
Fem + + + + +. (av Roy Alfredsson)
Fler recensioner
- Masterplan
- Aeronautic (2005)
Aeronautics är det bästa som hänt i branschen på många år. Nyskapande,
tungt, hårt och melodiöst utan att bli "pudelrock" löjligt.
Att Jorn beskrivs som den bästa hårdrocksångaren just nu är inte konstigt.
Fem
+ + + + +. (av
Roy Alfredsson)
- Allen/Lande
- The Battle (2005)
Jag har lagt mycket tid på att
lyssna på denna platta då den har fått bra kritik lite
överallt.
Tyvärr växer inte denna platta som andra med Jorn gör efter
några lyssningar. Trevligt pop album men man tröttnar snart på alla tra la la refränger.
En av få låtar som fastnar är "My own way home" som Jorn sjunger
fantastiskt bra.
Jo just det, Russel Allen från symphony x är med
också...Gissa vem jag tycker vinner The Battle??
Ny platta med samma "line up" är tydligen under inspelning
hösten 2006. Hoppas på lite tyngd och nya tag denna gång.
Tre+++ (av Roy Alfredsson)
- ARK
- Burn the Sun (2001)
Ark släppte 2001 sin andra skiva "Burn the
Sun" och när man lyssnar på denna förstår man att denne norrman är något
alldeles speciellt.
Att ge sig på att försöka beskriva musikstilen är kört. Jag har aldrig
hört något liknande. Mycket duktiga musiker som gärna lirar tungt och hårt
med inte utan melodi och känsla.
Jorn får verkligen ta ut svängarna och
han får sin powerröst att låta som någonslags Dio/Coverdale/Plant mix.
I
låten "Absolute zero" sjunger han som isländska Björk (!!?)
I "Feed the
Fire" låter han som Sting på anabola steroider.
På denna plattan bevisar han att han är mycket bättre än
att
bara vara en Coverdale soundalike.
Samples finns på Arks website.
Fem + + + + +.
(av
Roy Alfredsson)
Fler recensioner
- Beyond Twilight
- The Devil's Hall of Fame (2001)
En concept skiva med si-fi temat: En kille hackar sig in i
sin egen hjärna. Kanske funkar om man tar sig tid att sätta
sig in i texterna. Tyvärr är musiken inte tillräckligt bra
för att jag skall lägga tid på det. Det enda som räddar
plattan från total meningslöshet är givetvis Jorn Lande´s
röst och hans melodier. Men inte ens Jorn får plattan att
bli bättre än knappt godkänt.
Tre +++ (av Roy Alfredsson)
- Mundanus Imperium
- The Spectral Spheres Coronation (1999)
Symfonisk heavy metal. Pompöst, svulstigt och ganska
tröttsamt. Jorn gastar onödigt styggt.
Enda undantaget är Rainbows "Stargazer". Modigt att ta sig
an en av rockhistoriens hörnstenar. Jorn fixar detta
naturligtvis och sjunger mer eller mindre exakt de toner som
Ronnie James Dio gör på orginalet. Hedervärt, men lite egen
krydda hade inte skadat.
Tre +++ (utan "stargazer" knappt Två ++)
- The Snakes
- Once Bitten...(1998)
Med Mikey Moody och Bernie Marsten bakom gitarrerna och Mr
Lande på sång kan det inte bli mycket annat än ett tidigt
Whitesnake sound över denna platta. Och det är bra, väldigt
bra. Starka låtar med bluesrock feeling.
Fyra ++++ (av Roy Alfredsson)
- The Snakes
- Live in Europe 1998
Whitesnake live? Låter så
eftersom Lande låter som och sjunger som Coverdale.
Kul platta att lyssna på men efter ett tag kommer man på att
man lika gärna kan sätta på en "riktig" whitesnake live.
Tre +++ (av Roy Alfredsson)
|
|
. |
|
